Så lätt det är att livet blir till ett sökande efter svar. Bra så, en drivkraft. Vill ju inte stagnera.

Men ibland känns det som att "svaret" är nåt slags slutgiltigt mål och innan man är framme är det inget fullständigt liv man lever.
Jag vill gärna tro att livet är ett ständigt framåtskridande, eller iallafall att man själv kan påverka sitt liv till att bli det. Att man lär av sina misstag och hela tiden blir visare. Att man är som ett hus som efterhand byggs till, byggs om, målas om ute och inreds inne. Att alla förändringar är till det bättre.
Men, nej.