Lämnad

SEPTEMBER, 1995

Efter Birgittas död var det som att pappa dog en smula han också. Han blev aldrig sig själv igen.
Jag minns begravningen. Det var en sensommardag. Fint väder och fortfarande varmt.
Vi samlades utanför ingången till kyrkan. Det var fullt med människor jag aldrig träffat tidigare. Birgittas släktingar och vänner.
I kyrkan var det kyligt. Jag och pappa satt på första raden tillsammans med hennes föräldrar och syskon. Folk satt och snyftade. Snöt sig ljudligt.
Jag kände mig obekväm.
Jag och pappa gick tillsammans fram till kistan för att ta ett sista farväl. Bara han och jag. Och han grät. Som ett litet barn. Han var i en annan värld. Uppslukad av sin sorg. Det enda jag kunde tänka på var hur obehaglig situationen var, hur pinsamt jag tyckte det kändes att stå där inför ett 50-tal personer, med en människa bredvid mig som var min pappa och som snarare skrek av förtvivlan än grät. Jag skämdes. Just då och där: ingen sorg, bara skam.
Femton år gammal var jag, och blyg.
Jag fick till slut dra med mig pappa därifrån. Han var inte medveten om tiden, om det som hände runt omkring. Det var skrämmande att se.
Jag tog honom i armen och förde honom tillbaka till främsta kyrkbänken.